Så onödigt..
skrivet 5/8-16
Jag har nu haft gips i elva dar och, förhoppningsvis, är det bara fem veckor till. För någon som lever efter orden "jag kan själv!" är det extremt svårt att behöva fråga om hjälp med det mesta. Jag har ett brutet ben i fotleden och får inte eller kan inte stödja ett skit på foten. Och kryckorna är ett helvete. Balans är något jag aldrig har haft ett extra tillskott på. Det var ju därför jag hamnade i den här situationen från början. (Och en och annan öl..) Men att hoppa runt på kryckor, relativt ovan, kan göra att man ibland tappar balansen och ramlar. Är fint gul och blå på hela kroppen. Smärtan ska vi inte ens försöka beskriva. Ni som någon gång har brutit ett ben i kroppen vet hur ont det gör. Har hört att det dessutom gör ont ett bra tag till. Härligt. Värktabletter? Tyvärr, dom hjälper inte ett skit. Även fast jag tar maxgräns per dag. Starkare värktabletter? Tyvärr, doktorn vill inte skriva ut några fler. I och för sig så hjälpte inte dom tabletterna heller men jag fick i alla fall sova på dom. "Hej, kan du handla mat till mig?" "Hej, kan du hjälpa mig med det här?" "Hej, kan du göra det här och det här och det här.....?" Jag hatar det. Jag hatar det. Jag vill så gärna bara kunna gå och fylla på den där vattenflaskan själv och inte be någon om att fylla fem flaskor på samma gång och ställa ut på olika ställen i lägenheten. På elva dar har jag varit utanför lägenheten en gång. En gång. Och då skulle jag till doktorn så jag var mer eller mindre tvungen. Men inte ens på sjukhuset bland alla andra sjuklingar kändes det bra. Inte många stunder på dessa dagar som jag har känt mig glad och pigg. Har haft några underbara vänner och gjort allt för att pigga upp mig och min familj har varit fantastisk. Verkligen. Men tanken på att dom Måste hjälpa mig i fem veckor till tär på mig. Jag ska ju kunna ta hand om mig själv. Fem veckor till. Det är bara fem veckor till. Fem veckor av mitt liv. Det är ingenting. Vem vet, det hade kanske känns bättre om jag inte hade gått miste om två olika jobb situationer, varav ett jobb för hela augusti och september. Ett jobb som jag verkligen har längtat efter att börja på. Ett jobb som jag kanske har kvar. Kanske inte. Ett jobb som kräver att min fot är bra. Inte bra, bäst. Ett jobb som jag nu kanske inte klarar av. Ingen vet hur just min fot kommer att läka. Ännu ett skäl varför jag inte får eller kan stödja på foten. "Always look on the bright side of life.... HÅLL KÄFTEN!!" Men om vi nu ska försöka hitta något positivt med det här... Jag kommer att få armar till kanoner när jag har hoppat klart.
